På Flanderns Fält

Det var inte lukten av klor eller pepparrot men den av grisgödsel som drev över Flanderns fält denna dag.



Let your friends know


Image

Fågelvägen

Ingen blommande vallmo lyser upp landskapet, bara raka linjer plöjda i bördig jord, ett fält spirande i väntan. Kråkor, en skata korsar en regnig himmel för att skyla sig under lummiga ekar. Det var kallt, vått och tyst. Inte mycket att se. Det sistnämnda har beskrivits rikligt, av många, i berättelser om vardagen en meter eller två under denna jord för hundra år sedan. Remarque’s personliga historia om misären i skyttegravarna "På västfronten intet nytt" blev en bästsäljare som senare förbjöds av nazistregimen. De såg taggtrådsstängsel och ett landskap håligt av granatnedslag genom speglarna i ett periskop. Utan vetskap när nästa artilleribarrage skulle döva öron och slänga smuts i skåran i marken de kallade sitt hem eller när nästa våg av fiende soldater skulle försöka ta sig igenom taggtråden för att döda med knivar och bajonetter. Kanske skulle döden komma från ovan, släppta ifrån en dubbeldäckare, en typ av tunnbomb. Ingen visste, och kanske var det den största rädslan av alla, ovissheten.

Image
Efter åratal av fram och tillbaka över jordbruksmarken, några hundra meter vunna för att igen bli förlorade, miljontals döda i strid och den spanska influensan, klarnade krigsdimman. Vapenvila tystnade kanoner och gevär den 11te november 1918 och "kriget för att avsluta alla krig" var över men dessa ord skulle snart klinga ihåligt.

Image

Hundra år senare

Ett århundrade senare parkerade bilar och bussar, Gore-Tex jackor igendragna, hattar på, färgglada paraplyer utfällda och vandringskängor hoppar över pölar innan de når en dörröppning i tung röd sten. Inuti porten bara två rum, till vänster ett litet kapell. Till höger är väggarna täckta av träpaneler fyllda med namn i relief med rubriken "DIE DEUTSCHE STUDENTENSCHAFT". Namnen är inte av dem som utexaminerades men de vars akademiska prestationer aldrig kom till godo. Volontärer för "Vaterland", vars kvarlevor vilar på "Studenten Friedhof", eller som det officiellt kallas Langemarks tyska militärkyrkogård. Åttio år gamla ekar droppar regn på grönt gräs och raka linjer av upphöjda kvadratiska mörkgrå granitplattor. Detta är den sista viloplatsen för 44061 tyska soldater.

Image

Ett piller svårt att svälja

En tandad rad av betongblock delar kyrkogården och ansluter tre ”pillerboxar” som var en del av den tidigare skyttegraven. En skolklass stannar vid en och lyssnar på en guide. Kanske berättar han historien om den rädsla som soldaten bakom maskingeväret som pekade ut genom en springa kände, undrande om han skulle överleva en dag till. Eller om dimbanken på horisonten är ett gasmoln på väg hitåt.

Image
Hans erfarenhet vare sig om han tillhörde centralmakterna eller de allierade är rekonstruerade bara femton minuter därifrån med bil. På minnesmuseet Passchendaele 1917 lyfter en besökare ett grått trälock och doppar näsan ner i ett hål. Han kommer sannolikt att känna lukten av simbassäng, färskskuret hö eller pepparrot. Sanningen är mycket värre eftersom han just har blivit utsatt för kemiska vapnen klorgas, fosgen och senapsgas, de senare två ersatta av ofarliga simulanter.

Image

Gas, gas, gas

Inte så i april 1915 när franska soldater först såg ett grågrönt moln som närmade sig dem utanför Ypres. De hade ingen aning om vad som var på väg att hända. Tyskarna hade just släppt ut klorgas från 6000 cylindrar som drevs av vinden mot fransmännen. Den tunga gasen sjönk ner i franska skyttegravar och blandades med tårar, svett och inandningsluft. Tillsammans bildade det saltsyra som frätte ögon hinnor till blindhet och fick soldatar att flämta som fiskar på torra land. Våta eller urinblöta trasor blev snart skydd nog vilket sporrade utvecklingen utav värre stridsgaser.

Image

Fosgen var svårare att upptäcka doftande som nybärgat hö, vilket inte var en helt ovanlig lukt i ett jordbrukslandskap. När väl den lukten kändes igen eller en del soldater fick körsbärsröda läppar var koncentrationerna höga nog att döda inom ett par dagar. Men även denna gas var oförutsägbar.


Image
Senare i kriget skulle fina droppar av en oljig brun vätska spridas via artilleriprojektiler som avfyrades ifrån bägge håll. Beroende på avståndet till nedslaget kunde det ta en dag eller två innan det blev uppenbart vad som hade hänt. Kliande ögon, irriterad hud som så småningom övergick i blåsor och vätskefyllda lungor som fick offren att känna att de höll på att drunkna på torra land. Så verkade vätskan som kallas senapsgas.

Image

Våta trasor byttes ut mot kåpor med glaslinser följt av masker med kolfilter som spändes fast runt huvudet på människor och hästar. De var tunga, begränsade sikten och försinkade rörelse men räddade liv. Även om antalet dödsfall från gas krigföring var relativt liten hade det stora psykologiska effekter. Så stora att deras användning förbjöds två gånger därefter i Genèvekonventionen från 1925 och igen 1993 års kemiska vapen fördrag. Ändå har det använts igen. 


Image

Håll historien levande

Under och på Passchendaele-museet’s bakgård ligger labyrinter av rum och korridorer som visar skyttegravslivet. Det är lätt att förstå tristessen och väntan på något eller inget att hända eller hoppet att det skall ta slut. Det finns även en berättelse om det belgiska fotbollslandslaget, de röda djävlarna, som klättrade ur marken för att spela en vänskapsmatch mot Frankrike för att efter återkomsten dö i skyttegravarna. Trängsel och dålig hygien orsakade spridningen av kanske krigets största mördare den spanska influensan.

Image

Många dog namnlösa och vilar på det Britiska imperiets störta krigskyrkogård Tyne Cot utanför Storbritannien. Nästan tolv tusen soldater ligger i marken på en svag sluttning runt en trio av tyska maskingevärsposteringar.  Rad efter rad av vita vertikala gravstenar de flesta bara med inskriptionen "en soldat i det stora kriget". Ytterligare trettiofem tusen namn av saknade är inskrivna runt de halvmåneformade väggarna. 


Image

En tonårsflicka i en ljusgrön fleecejacka med namnet på hennes skola sticker ner ett träkors smyckat med en plastvallmo i marken bredvid en gravsten. På korset står det tryckt "till minne" under vilket nån har skrivit ”Robert Scott R.I P” med blå kulspetspenna. Hon är inte den enda som har satt ett kors i marken idag för att minnas någon hon aldrig träffat. Här och där vajar en liten Union Jack lojt i brisen mellan gravstenarna. 


Image

Vid porten

När himlen mörknar trängs människor i lager på lager under ett högt valvtak. Genom ett runt hål i taket hittar ett duggregn makens kullerstenar. Lågmälda samtal på ett flertal språk fyller luften vid stadsporten. På klockslaget halvåtta ekar ett tapto ifrån fyra silvertrumpeter såsom det hörts trettiotvå tusen gånger tidigare under de senaste nittio åren. Trumpeterna tystnar och flera familjegrupper bär kransar tvärs över gatan och lägger dem på trappan vid Menin porten i Ypres. När ceremonin är över och åskådarna skingras återupptas biltrafiken genom porten. Några dröjer kvar för att läsa en del namn bland de mer än femtio tusen oidentifierade eller försvunna soldater ifrån det brittiska imperiet som kämpade i ”kriget som skulle förhindra alla krig” och tillhörde den förlorade generationen. Förlorade men inte glömda.

Image

Share this Post